fredag 4 juli 2014

När gruvfrågan kom till Almedalen

Samling vid Botaniska trädgården i Visby
Sofia Jannok

Demonstrationståg mot Almedalen


Runt 500 personer samlas på torsdagen den 3 juli i Visbys botaniska trädgård, för en demonstration för Ojnareskogen. De går sedan genom Visbys centrum med plakat och slagord som ”Miljöbalken är satt ur spel – Vi vill ha Ojnareskogen hel”, ”Gott vatten – Gott land”, ”Gruvboom är dödsdom” och ”Sluta gräva i våran jord - Sverige är inget smörgåsbord”. Många av Almedalsveckans besökare nickar igenkännande och gillande för budskapet, och många hänger på tåget när det passerar, medan andra verkar mer oförstående.
Arrangörer är Urbergsgruppen och Fältbiologerna i samarbete med Markintrång i Sápmi och Nätverket Ojnarekämpar. På flertalet tröjor och skyltar syns Rädda Ojnarekampanjens symbol, det röda skogsrået från Ojnare.

Flera representanter för samerna är också på plats och under den inledande samlingen i parken framför exempelvis sångerskan Sofia Jannok en spoken word om hur vi behandlar ”Mamma jord” och Per-Olof Nutti, ordförande i Könkämä sameby, jojkar.
Gruvindustrins ostörda framfart förenar i dag aktivister över både landskaps- och landsgränser.

Bakgrunden är att Ojnareskogen och sjön Bästeträsk på norra Gotland hotas genom att företagen Nordkalk och SMA vill anlägga kalkbrott där. Området har stora naturvärden och finns med i Sveriges nationalparksplan, vilket innebär att det skulle bli Gotlands första nationalpark.
Föreningen Bevara Ojnareskogen beskriver det som "Gotlands största vildmarksområde" och att sjön Bästeträsk "med sitt fina vatten är en viktig del i Gotlands dricksvattenförsörjning".
Mark- och miljööverdomstolen gav Nordkalk tillstånd till brytningen 2012, men beslutet överklagades till Högsta domstolen. Efter en lång process fick båda företagen den 2 juni tillstånd att bryta i Ojnare. Detta kommer troligen att överklagas igen.

Torsdagens demonstration väcker uppmärksamhet bland besökare på plats och Miljömagasinet, ETC, Miljöaktuellt, lokaltidningen Hela Gotland och lokalradion P4 rapporterar. Men det ska krävas mer för att få upp frågan på löpsedlarna – en bröstchock. Under Fredrik Reinfeldts tal utför miljöpartisten Jenny Wenhammar och tre andra aktivister en så kallad Femenaktion där de skrivit sitt budskap direkt på sina blottade kroppar. De ropar ”Lobbyists go home” och ”No mining boom” medan de försöker ta sig fram i den samlade publiken. Syftet är att väcka debatten om gruvbrytningen genom att komma så nära Fredrik Reinfeldt som möjligt, helst upp på scenen, berättar Jenny Wenhammar när hon intervjuas i Sveriges radios monter på fredagen.

En dag senare har frågan också fått ett enormt genomslag och budskapet, att ”rädda Ojnareskogen från företaget Nordkalk” som det till exempel formuleras av Aftonbladet, har knappast undgått någon.
Miljöpartiet och föreningen Bevara Ojnareskogen fördömer aktionen och kritiken är stark från många håll. I radiointervjun får Jenny Wenhammar frågan om aktionen inte snarast fått motsatt effekt där det blev Fredrik Reinfeldt som plockade hem poängen.
- Effekten kan vi inte utröna i dag, den är långsiktig, säger hon och betonar att hon är glad över all uppmärksamhet.
- Vi vill att den gruvboom som pågår i Sverige och hela världen ska debatteras mer så att människor inte blir överkörda.
Missnöjd är hon endast med att de inte lyckades nå ända fram. Kritik om att de stört ett tal i Almedalen och bidragit till att oskyldiga i publiken blivit drabbade av turbulensen kring aktionen bemöter hon med att det hela måste ses i ett större perspektiv.
- Nu pratar vi om människor som dör för att gruvbolagen exploaterar deras hem.
En del stöd har aktionen också fått. På facebookgruppen Ojnareskogen lyder till exempel kommentaren:
”Ojnares signum är att bevaka varandras uttryck. Glädjas åt mångfalden i engagemanget. Alla behöver inte gilla vad alla gör men väl respektera att vi har olika linjer och uttryck men ändå kämpar för samma sak”.

Efter en vecka i Almedalen är det lätt att känna sig uppgiven inför hur mycket tryck en tjock plånbok och rätt kompisar kan ge åt ett budskap. Men här finns också många exempel på hur kreativitet och engagemang kan räcka långt. I efterspelet till Femenaktionen skulle det vara välgörande med en diskussion om hur vi kan få fler att känna sig hörda, i Almedalen och i samhället. Det är många som framhåller politikerveckan som en demokratins högborg, men när bröst och pengar fungerar bäst finns det nog ett och annat kvar att göra.

Text: Benita Eklund och Sofia Härén
Foto: Sofia Härén
Jenny Wennhammar
Foto: Benita Eklund

Ansvarsfråga: Radioaktivitet i livsmedel

En grupp från Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen berättar om hur de utreder vilken
myndighet som faktiskt har ansvar för gränsvärden vid radioaktivitet i livsmedel.

Vilken information kan vi förvänta oss från myndigheterna om en kärnkraftolycka skulle inträffa i morgon i Sverige eller i vår närhet, och vilken myndighet är det som har ansvar för att maten vi äter är säker efter det? Det var ungefär de frågor som en liten grupp i Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen ställde sig förra året. Svaren på deras frågor visade sig svåra att få och de redovisar sina första undersökningar om detta under ett seminarium på St Hansskolan under Almedalsveckan.
- Det startade med att jag mer eller mindre snubblade på en förordning från EU-kommissionen om gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder, säger Lena Dahlin Klaar.
Det gick på remiss från miljödepartementet till strålsäkerhetsmyndigheten och de hade tre veckor på sig att uttala sig om de här gränsvärdena.
- Det är ganska kort tid, särskilt med tanke på att de inte har någon medicinsk kompetens på strålsäkerhetsmyndigheten. De skickade i sin tur vidare remissen till livsmedelsverket och jordbruksverket, men de hade inget att invända.
- Nu har vi värden som trädde i kraft efter Tjernobyl, och man vill ha ett system som verkar automatiskt: Om det sker en olycka ska det klicka igång direkt i EU-länderna, säger Lena Dahlin Klaar.
Förenklat skrivet står det att det är ”kommissionens strävan att inrätta ett mer förenklat och tydligare system som tillåter Europeiska atomenergigemenskapen att fastställa gränsvärden för radioaktivitet vid en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation”.

Man menar att förordningen inte innebär någon skillnad mot tidigare, men om det sker en olycka får vi vara beredda på att gränsvärdet höjs från nuvarande 300Bq/kg till 1000 Bq/kg för cesium, berättar Lena Dahlin Klaar.
- Jag tänker att i mars var det tre år sedan olyckan Fukushima, så man kan fråga sig hur länge det ska vara en nödsituation? Så om gränsvärdena ska höjas ännu mer än nu, hur mycket ska vi tåla?
Hon berättar att i synpunkterna från Strålsäkerhetsmyndigheten framkommer det att de endast ser detta som ett problem att kommunicera höjda gränsvärden till allmänheten utan att det skapar misstro, ett pedagogiskt problem.
När hon tillsammans med My Leffler, veterinär, och Henrik Pelling, läkare, har försökt få besked från Strålsäkerhetsverket och Livsmedelsverket, om vilken myndighet som är ansvarig vid en radiologisk olycka, så har de hänvisat till varandra. Det har också framkommit att Strålsäkerhetsmyndigheten inte har någon egen medicinsk expert bland sina 330 anställda, utan endast hyr in en läkare i onkologi (och med arbetserfarenhet av effekter från joniserad strålning) som konsult på 100 timmar per år.
De ska gå vidare med sin utredning under hösten.


Text och foto: Sofia Härén

Vem ska vi som vill ha jämställdhet rösta på?

Nummer 1 bland kraven: ”Inför en jämställdhetsmyndighet".
Samtliga partier utom KD är positiva.
En sal fylld med Almedalsbesökare ville ha svar på den frågan.

Utgångspunkten var 15 krav som spikats på Nordiskt Forum i Malmö. ”Återställ den ekonomiska ojämlikhet som jobbskatteavdragen har skapat” låg som nummer två. Jobbskatteavdragen, genomförda av Alliansregeringen, innebär en skattereduktion på inkomsten.
Jämställdhetspolitiska talespersoner från riksdagspartierna samt FI deltog. Moderator var Clara Berglund, Sveriges kvinnolobby, som frågade: Hur ser du på jobbskatteavdraget ur ett jämställdhetsperspektiv?

Hillevi Engström, M:
- Sedan 2006 har lönegapet minskat och andelen kvinnor med heltid ökat. Kvinnor har fått mer pengar i portmonnän, vilket jag i grunden tycker är bra.
Hon ansåg inte att jobbskatteavdragen förstärkt ojämlikheten trots att Clara Bergström pekade på att skillnaden mellan kvinnors och mäns avdrag ökat från cirka fyra miljarder kronor till över åtta miljarder sedan det första avdraget infördes 2007. Fem år senare uppgick männens samlade avdrag till 43 miljarder kronor medan kvinnornas var 35,6.

Ylva Johansson, S:
- Vi vill inte ta bort jobbskatteavdraget men ha ett högre skatteuttag. På sikt vill vi ha en hållbar skattereform.

Gunvor G Ericsson, MP, höll med om att välfärden behöver ökade skatteintäkter. Hon ville ha höjd skatt på miljöförstörande verksamheter och för dem med månadslön över 40 000 kronor. Inte heller MP ville ta bort, men förändra, avdraget.

Rossana Dinamarca, V:
- Vi vill avskaffa jobbskatteavdraget därför att det ökar den enorma inkomstklyftan. Är man medveten om detta duger det inte att säga: Så är det, utan att göra något åt det.
Sverige är det OECD-land där inkomstklyftan har ökat kraftigast, tillade hon.

Samtliga från Alliansen värnade jobbskatteavdraget. Jenny Sonesson, FP, pratade om sin syster, sjuksköterskan, och att det gett henne ”mer pengar i plånboken”. Enligt Annika Qarlsson, C, har de med lägst inkomst förstärkts med en månadslön om året. Utmaningen är att fortsätta sänka skatter som hindrar jobbtillväxten, menade hon.

Pernilla Gunther, KD, gav en känga till oppositionen:
- Blir det mindre kvar i plånboken behöver fler få höjda bidrag. S skäller på oss om jobbskatteavdraget men på frågan om de vill ta bort avdraget svarar de nej!

Stina Svensson, FI, ville ”absolut” fasa ut avdraget för inkomster över 30 000 kronor.
- Jag funderar på diskussionen om mer i plånboken kontra att välfärden vittrar sönder. Vad hjälper det då att ha ett par hundralappar till i plånboken?

Text och foto: Charlotte Wester
Ylva Johansson, S och Hillevi Engström, M
Sveriges kvinnolobbys 15 krav inför valet 2014.


torsdag 3 juli 2014

Amy Goodman sänder från Almedalen

Democracy Now med Amy Goodman, från en blåsig kaj i Visby.
Den amerikanska journalisten Amy Goodman, en förkämpe för oberoende medier och grävande journalistik, sänder under veckan sitt program Democracy Now från Visby. Hon har intervjuat makthavare som utrikesminister Carl Bildt men också till exempel civilolydnadsaktivisten Martin Smedjeback – en mer typisk gäst i hennes program.
När hon möter sin publik för ett samtal i Almedalen ger hon bland annat sin syn på hur medierna kan balansera makten och bli en positiv kraft i samhället. Hon tycker att journalister mer aktivt bör söka de platser och människor som normalt inte syns och hörs - och låta dem berätta om sina erfarenheter. 
- Det är mediernas uppgift att ge plats åt dessa röster.

Att veta vad som verkligen händer, det är syret i en demokrati menar Amy Goodman. Hon tror på att ge plats åt offren för orättvisor och krig. Om vi till exempel fick se de verkliga bilderna av krig under en vecka skulle saker förändras tror hon.
- Människor över hela världen är medkännande och skulle förstå att krig inte är svaret på konflikt.

Text och foto: Benita Eklund

Feminism à la Åsa Romson

Miljöpartiets språkrör Åsa Romson talar i Almedalen.
Rickard Söderberg värmer upp den stora publiken.
Solen skiner och antikärnkraftsflaggor och FI-balonger vajar i vinden.
Miljöpartiet åtnjuter fortsatt medvind. Mätningar bekräftar ett gott läge i opinionen och att väljarna tycker att miljön är en viktig fråga inför valet. Partiet skildras också positivt i medierna enligt en färsk rapport, och Socialdemokraternas ”i nöd och lust”-attityd till sin gröna framtida partner verkar hålla i sig. Tyst är det också från dem som brukar framhålla att Miljöpartiet sedan länge hamnat på ett sluttande plan av ideologiska kompromisser. Nu är det valrörelse och sedan blir det upp till bevis.

Och solen skiner förstås i Almedalen när operasångaren Rickard Söderberg värmer upp publiken inför kvällens tal i Almedalen. Han sjunger ”over the rainbow” och lovar att vi snart ska få ”berusa oss av kärlek” med Åsa Romson. Kanske är det all denna bekräftelse som får partiets kvinnliga språkrör att leverera sitt tal med större övertygelse än vi vant oss vid. Det ska bli ett feministiskt tal, det gör hon klart i ett tidigt skede, och konstaterar att män (i synnerhet vita, heterosexuella medelålders män) fortfarande är kraftigt överrepresenterade där makten och pengarna finns. Hon drar slutsatsen att de bygger ett samhälle som passar dem själva och berättar om partisekreteraren som nyligen ursäktade sitt partis sämre resultat med att de i stället för miljö och jämställdhet hade fokuserat på ”de stora och viktiga frågorna”.
- Att planeten ska överleva och halva jordens befolkning ska ha vettiga villkor, är inte det viktiga frågor?
Åsa Romson menar att det är dags att vi börjar värdera unga och tjejer lika högt som vuxna män.
- En del kallar det extremism, jag kallar det demokrati.
Miljön och klimatet är andra teman för talet men den röda tråden är tydlig.
- Vi behöver en feministisk politik för att lösa klimatfrågan, konstaterar hon.

Det är ovanligt i dagens feministiska klimat att män som grupp så tydligt pekas ut som ett problem. Åsa Romson påpekar att män är mindre benägna att ändra sig för att skona miljön och att klimatförändringarna, om man hårddrar det, orsakas av rika män men drabbar fattiga kvinnor; dagens passiva klimatpolitik är att sätta lata mäns intressen framför kvinnor och barn menar hon.
- Vad är det som säger att mannen som sitter i sin stadsjeep går före kvinnan som åker buss och tunnelbana? Vad är det som säger att mannen som flyger på affärsresa måste få en egen flygplats mitt inne i centrala Stockholm medan den kvinnliga studenten inte har nånstans att bo? Och vad är det som säger att den svenske mannens rätt att äta kött varje dag går före den sudanesiske kvinnans rätt att slippa klimatkatastrofer som förstör hennes skörd?

Det är kanske inte sofistikerat hela vägen men uppfriskande uppriktigt. Ett tal i Almedalen kommer ej heller att vända tåget mot Gudrun Schyman men visst kan Miljöpartiet tjäna på att på allvar gräva fram de feministiska rötterna. Åsa Romson har på fötterna när hon talar om sitt partis feminism. I allt från det uppenbara med delat ledarskap och en medveten könsfördelning på alla nivåer, till jämställdhetsintegrerade budgetförslag där en större del av kakan går till kvinnor, för att bryta ojämlika mönster. I partiet finns en långtgående jämställdhetssträvan, även om den inte alltid kommer till uttryck i det mediala och politiska spelet. När Miljöpartiet grundades för över 30 år sedan fanns starka band mellan kvinno- och miljö- och fredsrörelsen och det präglade partiets ansats och politiska program. Många kvinnor (och en hel del framsynta män) med feministisk medvetenhet har sedan fortsatt varit delaktiga i att formulera politiken. I Miljöpartiet finns också förhållandevis goda chanser för ”gräsrötterna” att påverka politiken. Visst har de stora gröna profilerna i partiets historia ändock oftast varit män, och här står även Åsa Romson i skuggan av sin populäre partner, men det säger kanske mer om samtiden än partiets politik.

Text och foto: Benita Eklund

Svenska kyrkor kräver integration

Moderatorn Daniel Grahn leder ett samtal om integration med bland andra Emma Henriksson (KD),
Maria Ferm (MP), Fredrik Lundh Sammeli (S), Antjé Jackelén, ärkebiskop, Pelle Hörnmark, föreståndare Pingströrelsen och Michael Williams, SKR:s migrations- och integrationsgrupp.

Integration och migration var i fokus under ett samtal tisdagen 1 juli med riksdagsledamöter och kyrkoledare inbjudna av ”(G) som i Gud”, ett samarrangemang under Almedalsveckan mellan den kristna tidningen Dagen och Frälsningsarmén (i samverkan med Evangeliska kyrkan och Pingst). Namnet på seminariet var ”Kyrkans krav på integration”.

På seminariet inledde Karin Wiborn, generalsekreterare på Sveriges kristna råd, med att förklara varför integration är kyrkornas paradfråga.
- Många av våra medlemskyrkor, som den ortodoxa kyrkan, har kyrkor även på andra håll i världen, säger hon. Vi tar emot människor på flykt och möter dessa människor.
Hon säger att det är en människovärdesfråga. Hur bemöter vi varandra med värdighet?
Samlade fanns ärkebiskop Antje Jackelén, Michael Williams, från SKR:s migration- och integrationsgrupp, samt sex olika kyrkoledare som alla ger olika perspektiv och exempel på hur de arbetar.
Exempelvis säger Olle Alkholm, Equmeniakyrkans biträdande ledare, att det enda kyrkan kräver av dig för att du ska fira gudstjänst är att du är människa.
- Det är inte pengar, utbildning eller språk som spelar roll, säger han.
Daniel Norburg, missionsdirektor i Evangeliska frikyrkan, berättar att de arbetar väldigt praktiskt i Malmö med att hjälpa flyktingar och papperslösa.
När moderatorn i seminariet frågar om de till och med gömmer flyktingar, svarar han ”Det gör vi säkert”, och skrattar.

De följs av de tre riksdagsledamöterna Maria Ferm (MP), Fredrik Lundh Sammeli (S) och Emma Henriksson (KD). Margareta Larsson från Sverigedemokraterna skulle också varit på plats men hon dyker inte upp.
De samlade är överens om alla människors lika värde och att mänskliga rättigheter kommer först, det är självklart att Sverige ska ta emot människor i nöd. De tycker att det finns mycket som kan förändras och förbättras i integrationen och asylprocessen, men i prioriteringar och praktiska beslut skiljer det sig lite åt.
Maria Ferm menar att Miljöpartiets samarbete med regeringen under de senaste åren i den här frågan har handlat om att agera i motsats till Sverigedemokraterna och att stå upp för medmänsklighet.
Fredrik Lundh Sammeli lyfter att tidiga satsningar på språkutbildning är viktigt, oavsett om personen kommer att stanna i Sverige eller inte.
Emma Henriksson återkommer till vikten av det civila samhället och dess oberoende, medan Maria Ferm påpekar att det är viktigt att inte det civila samhället tvingas ta ett ansvar som egentligen borde ligga på kommunen eller staten.
- Jag var själv engagerad i Röda korset med utbildning för ensamkommande flyktingbarn, berättar hon.

Sammanfattningsvis tycker de att det behövs mer öppna diskussioner, mer kunskap och ändrade förhållningssätt i samhället.
Ärkebiskop Antjé Jackelén säger även avslutningsvis att hon vill se mindre av ”att dra in periferin till centrum och mer av en vision om att leva som goda grannar”.


Text och foto: Sofia Härén

onsdag 2 juli 2014

"Begravning" för kärnkraftens avfall

Gun-Britt Mäkitalo och Lena Angviken förbereder en begravningskrans för kärnkraften.
Foto: Sanni Gerstenberg. 
Begravningståget går längs Skeppsbron i Visby mot SKB:s nya fartyg m/s Sigrids ankarplats.
Foto: Gun-Britt Mäkitalo.
FMKK och KFF tågar förbi m/s Sigrid med ett oljefat som symboliserar kärnkraftens radioaktiva avfall.
Foto: Sanni Gerstenberg. 
SKB, Svensk kärnbränslehantering AB, höll en dopceremoni för sitt nya transportfartyg med
flera högtidliga tal och musik. Foto: Gun-Britt Mäkitalo.
Olof Buckard höll ett av brandtalen för kärnkraftens begravning.
Foto: Sanni Gerstenberg.

Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen manifesterade tillsammans med Kvinnor för Fred på tisdagen mot SKB:s (Svensk kärnbränslehantering AB) nya transportskepp för radioaktivt avfall, m/s Sigrid.
Medan ceremonin för skeppets dop och invigning pågick med talrik publik vid kajen, iscensatte FMKK- och KFF-medlemmar ett begravningståg. Ett gammalt oljefat, som fick symbolisera kärnkraftsavfall, bars fram och tillbaka förbi Sigrid och festdeltagarna. Vägen var flankerad med flaggor, solmärken som fladdrade i vinden. My Leffler och Olof Buckard höll brandgriftetal både vid fartyget och på Donnersplats.


Text och foto: Sanni Gerstenberg
Foto: Gun-Britt Mäkitalo