Ansvarsfråga: Radioaktivitet i livsmedel

En grupp från Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen berättar om hur de utreder vilken
myndighet som faktiskt har ansvar för gränsvärden vid radioaktivitet i livsmedel.

Vilken information kan vi förvänta oss från myndigheterna om en kärnkraftolycka skulle inträffa i morgon i Sverige eller i vår närhet, och vilken myndighet är det som har ansvar för att maten vi äter är säker efter det? Det var ungefär de frågor som en liten grupp i Folkkampanjen mot kärnkraft och kärnvapen ställde sig förra året. Svaren på deras frågor visade sig svåra att få och de redovisar sina första undersökningar om detta under ett seminarium på St Hansskolan under Almedalsveckan.

- Det startade med att jag mer eller mindre snubblade på en förordning från EU-kommissionen om gränsvärden för radioaktivitet i livsmedel och djurfoder, säger Lena Dahlin Klaar.

Det gick på remiss från miljödepartementet till strålsäkerhetsmyndigheten och de hade tre veckor på sig att uttala sig om de här gränsvärdena.

- Det är ganska kort tid, särskilt med tanke på att de inte har någon medicinsk kompetens på strålsäkerhetsmyndigheten. De skickade i sin tur vidare remissen till livsmedelsverket och jordbruksverket, men de hade inget att invända.

- Nu har vi värden som trädde i kraft efter Tjernobyl, och man vill ha ett system som verkar automatiskt: Om det sker en olycka ska det klicka igång direkt i EU-länderna, säger Lena Dahlin Klaar.

Förenklat skrivet står det att det är ”kommissionens strävan att inrätta ett mer förenklat och tydligare system som tillåter Europeiska atomenergigemenskapen att fastställa gränsvärden för radioaktivitet vid en kärnenergiolycka eller annan radiologisk nödsituation”.

Man menar att förordningen inte innebär någon skillnad mot tidigare, men om det sker en olycka får vi vara beredda på att gränsvärdet höjs från nuvarande 300Bq/kg till 1000 Bq/kg för cesium, berättar Lena Dahlin Klaar.

- Jag tänker att i mars var det tre år sedan olyckan Fukushima, så man kan fråga sig hur länge det ska vara en nödsituation? Så om gränsvärdena ska höjas ännu mer än nu, hur mycket ska vi tåla?

Hon berättar att i synpunkterna från Strålsäkerhetsmyndigheten framkommer det att de endast ser detta som ett problem att kommunicera höjda gränsvärden till allmänheten utan att det skapar misstro, ett pedagogiskt problem.

När hon tillsammans med My Leffler, veterinär, och Henrik Pelling, läkare, har försökt få besked från Strålsäkerhetsverket och Livsmedelsverket, om vilken myndighet som är ansvarig vid en radiologisk olycka, så har de hänvisat till varandra. Det har också framkommit att Strålsäkerhetsmyndigheten inte har någon egen medicinsk expert bland sina 330 anställda, utan endast hyr in en läkare i onkologi (och med arbetserfarenhet av effekter från joniserad strålning) som konsult på 100 timmar per år.

De ska gå vidare med sin utredning under hösten.

Text och foto: Sofia Härén