Feminism à la Åsa Romson

Miljöpartiets språkrör Åsa Romson talar i Almedalen.

Rickard Söderberg värmer upp den stora publiken.

Solen skiner och antikärnkraftsflaggor och FI-balonger vajar i vinden.

Miljöpartiet åtnjuter fortsatt medvind. Mätningar bekräftar ett gott läge i opinionen och att väljarna tycker att miljön är en viktig fråga inför valet. Partiet skildras också positivt i medierna enligt en färsk rapport, och Socialdemokraternas ”i nöd och lust”-attityd till sin gröna framtida partner verkar hålla i sig. Tyst är det också från dem som brukar framhålla att Miljöpartiet sedan länge hamnat på ett sluttande plan av ideologiska kompromisser. Nu är det valrörelse och sedan blir det upp till bevis.

Och solen skiner förstås i Almedalen när operasångaren Rickard Söderberg värmer upp publiken inför kvällens tal i Almedalen. Han sjunger ”over the rainbow” och lovar att vi snart ska få ”berusa oss av kärlek” med Åsa Romson. Kanske är det all denna bekräftelse som får partiets kvinnliga språkrör att leverera sitt tal med större övertygelse än vi vant oss vid. Det ska bli ett feministiskt tal, det gör hon klart i ett tidigt skede, och konstaterar att män (i synnerhet vita, heterosexuella medelålders män) fortfarande är kraftigt överrepresenterade där makten och pengarna finns. Hon drar slutsatsen att de bygger ett samhälle som passar dem själva och berättar om partisekreteraren som nyligen ursäktade sitt partis sämre resultat med att de i stället för miljö och jämställdhet hade fokuserat på ”de stora och viktiga frågorna”.
- Att planeten ska överleva och halva jordens befolkning ska ha vettiga villkor, är inte det viktiga frågor?
Åsa Romson menar att det är dags att vi börjar värdera unga och tjejer lika högt som vuxna män.
- En del kallar det extremism, jag kallar det demokrati.
Miljön och klimatet är andra teman för talet men den röda tråden är tydlig.
- Vi behöver en feministisk politik för att lösa klimatfrågan, konstaterar hon.

Det är ovanligt i dagens feministiska klimat att män som grupp så tydligt pekas ut som ett problem. Åsa Romson påpekar att män är mindre benägna att ändra sig för att skona miljön och att klimatförändringarna, om man hårddrar det, orsakas av rika män men drabbar fattiga kvinnor; dagens passiva klimatpolitik är att sätta lata mäns intressen framför kvinnor och barn menar hon.
- Vad är det som säger att mannen som sitter i sin stadsjeep går före kvinnan som åker buss och tunnelbana? Vad är det som säger att mannen som flyger på affärsresa måste få en egen flygplats mitt inne i centrala Stockholm medan den kvinnliga studenten inte har nånstans att bo? Och vad är det som säger att den svenske mannens rätt att äta kött varje dag går före den sudanesiske kvinnans rätt att slippa klimatkatastrofer som förstör hennes skörd?

Det är kanske inte sofistikerat hela vägen men uppfriskande uppriktigt. Ett tal i Almedalen kommer ej heller att vända tåget mot Gudrun Schyman men visst kan Miljöpartiet tjäna på att på allvar gräva fram de feministiska rötterna. Åsa Romson har på fötterna när hon talar om sitt partis feminism. I allt från det uppenbara med delat ledarskap och en medveten könsfördelning på alla nivåer, till jämställdhetsintegrerade budgetförslag där en större del av kakan går till kvinnor, för att bryta ojämlika mönster. I partiet finns en långtgående jämställdhetssträvan, även om den inte alltid kommer till uttryck i det mediala och politiska spelet. När Miljöpartiet grundades för över 30 år sedan fanns starka band mellan kvinno- och miljö- och fredsrörelsen och det präglade partiets ansats och politiska program. Många kvinnor (och en hel del framsynta män) med feministisk medvetenhet har sedan fortsatt varit delaktiga i att formulera politiken. I Miljöpartiet finns också förhållandevis goda chanser för ”gräsrötterna” att påverka politiken. Visst har de stora gröna profilerna i partiets historia ändock oftast varit män, och här står även Åsa Romson i skuggan av sin populäre partner, men det säger kanske mer om samtiden än partiets politik.

Text och foto: Benita Eklund